Lokförare

Som liten ville jag bli lokförare när jag blev stor. Jag cyklade till järnvägsstationen i Ystad. Ibland stod det där ett tåg med ånglok, inväntandes avgång till den stora staden Malmö. Det väste och pyste om loket. Man kände värmen stråla mot sig och långt inuti var det en kolvpump som sakta slog med dovt metalliskt ljud.  Det var som den svarta maskinen levde och hade ett hjärta. Jag pratade med föraren och hans eldare.
När tåget startade. gömde jag mig i det stora ångmolnet och undrade hur det skulle bli.


Tågromantiken skulle naturligtvis omvanlas till trist rutin. Snart skulle gemenskapen i förarhytten ersättas med ensamhet när enkelbemanningen infördes. Sen satt man där och körde godståg genom natten, som nån slags fantom. Till slut skulle de gedigna tågen, tillverkade i Kalmar, Alvesta och andra svenska orter, ersättas av X2000 importer med krånglande motorer och blockerade vacumtoaletter. Så en dag kunde man kanske befinna sig med sitt tåg fastkört i en snödriva på Österlen, tillsammans med frusen elektronik och uppretade passagerare. Till slut skulle man, kanske av ren frustration, backa in plast och aluminiumskiten i full fart i ett stoppblock på Malmö station, precis som hände nyligen.

Vi planerar för framtiden, men kan inte förutse den. Med alla de egna shackdragen väl uttänkta, utan möjlighet att spela som vi egentligen vill. Ibland, för en potentiell lokförare, är det en välsignelse.  Men ofta är det precis motsatsen, och då finner vi oss stående kvar där ensamma i dimman på perrongen, långt efter det vårt tåg har avgått.