Det där glaset...

Är det halvt fullt eller halvt tomt?

Om man vill, kan man ju dela in folk i de två kategorierna.

Ingen är ju egentligen helt negativ eller alltid helt positiv, det är en glidande skala åt det ena eller det andra hållet. Och det är ingenting man uppfattar tidigt i en relation. Den allmänna attityden till livet kommer fram först efter en tid, när man lärt känna en person på det djupare planet. och det är då man upptäcker dem. Gnällspikarna.

De klagar på allt och alla, men nästan aldrig ser sina egna tillkortakommanden, eller egna ansvar i skeendet. Varenda liten skitsak blir till nåt slags alibi för att rättfärdiga dagens beskvikelse, upprördhet, ledsamhet eller vad det nu kan vara. De bär nöjt sin känsla som en förgylld plastmedalj, signalerandes Det Är Synd Om Mig.

Vi människor har nog skapta så att vi hela tiden strävar för att förbättra våra liv. Och då är det lätt att bara fokusera på det som är fel, utan att ägna mycket tanke åt allt som faktiskt är bra. Allt detta bara tas för givet. Men om man har haft förmånen att vara nära någon som haft Verkligt Stora Problem, så blir man påtagligt imponerad av livslusten och de positiva känslorna den människan utstrålar. Det kanske är så att vi bara kan uppskatta det vi har när det är på väg att tas ifrån oss?

Vilda Västern

Dagens Nyheter, precis som andra medier, fortsätter att rapportera om kongressledamoten Gabrielle Giffords som sköts ned i Tucson, tillsammans med många andra. Det var ju ett tag sen en politiker fick sätta livet till i USA, men det har ju hänt förr, och kommer säkert att fortsätta.

USAs befolking uppgår till strax över 300 miljoner. Och i samma storleksordning är också det antal skjutvapen som finns i amerikanska hem. 300 miljoner pistoler, revolvrar, automatvapen, kanoner och annat.  I detta land, där det krävs tillstånd för i stort sett allting, kan man alltså köpa en AK-47 eller annat vapen över disk utan någon sorts meningsfull kontroll. Detta avspeglar sig naturligtvis i statistiken också; Det är nästan 40 ggr större risk för att bli skjuten i USA, jämfört med Sverige.

Så medan man kan och ska förfasa sig över vapenstatistik så är min reflektion en annan:

Hur kommer det sig att inte fler griper till vapen, när de är så lättåtkomliga här? Gör processen kort med den evigt tjatande frun, eliminerar den missbrukande och misshandlande mannen, sätter en kula i den misshaglige grannen, affärsbekantingen, chefen, medtrafikanten eller vad de nu kan vara. Allt i hastigt mod förstås, så man kan försvara sig med tillfällig sinnesförvirring. De flesta finner någon att reta sig på men uppenbarligen fungerar spärren mot att dräpa andra förhållandevis bra. De flesta blir superförbannade emellanåt, men har ändå kvar kontrollen. Det är imponerande!

För egen del är jag inte lika säker, så jag väntar nog med inköpet av den där mysiga Glock 21:an...

Lokförare

Som liten ville jag bli lokförare när jag blev stor. Jag cyklade till järnvägsstationen i Ystad. Ibland stod det där ett tåg med ånglok, inväntandes avgång till den stora staden Malmö. Det väste och pyste om loket. Man kände värmen stråla mot sig och långt inuti var det en kolvpump som sakta slog med dovt metalliskt ljud.  Det var som den svarta maskinen levde och hade ett hjärta. Jag pratade med föraren och hans eldare.
När tåget startade. gömde jag mig i det stora ångmolnet och undrade hur det skulle bli.


Tågromantiken skulle naturligtvis omvanlas till trist rutin. Snart skulle gemenskapen i förarhytten ersättas med ensamhet när enkelbemanningen infördes. Sen satt man där och körde godståg genom natten, som nån slags fantom. Till slut skulle de gedigna tågen, tillverkade i Kalmar, Alvesta och andra svenska orter, ersättas av X2000 importer med krånglande motorer och blockerade vacumtoaletter. Så en dag kunde man kanske befinna sig med sitt tåg fastkört i en snödriva på Österlen, tillsammans med frusen elektronik och uppretade passagerare. Till slut skulle man, kanske av ren frustration, backa in plast och aluminiumskiten i full fart i ett stoppblock på Malmö station, precis som hände nyligen.

Vi planerar för framtiden, men kan inte förutse den. Med alla de egna shackdragen väl uttänkta, utan möjlighet att spela som vi egentligen vill. Ibland, för en potentiell lokförare, är det en välsignelse.  Men ofta är det precis motsatsen, och då finner vi oss stående kvar där ensamma i dimman på perrongen, långt efter det vårt tåg har avgått.