Är det halvt fullt eller halvt tomt?
Om man vill, kan man ju dela in folk i de två kategorierna.
Ingen är ju egentligen helt negativ eller alltid helt positiv, det är en glidande skala åt det ena eller det andra hållet. Och det är ingenting man uppfattar tidigt i en relation. Den allmänna attityden till livet kommer fram först efter en tid, när man lärt känna en person på det djupare planet. och det är då man upptäcker dem. Gnällspikarna.
De klagar på allt och alla, men nästan aldrig ser sina egna tillkortakommanden, eller egna ansvar i skeendet. Varenda liten skitsak blir till nåt slags alibi för att rättfärdiga dagens beskvikelse, upprördhet, ledsamhet eller vad det nu kan vara. De bär nöjt sin känsla som en förgylld plastmedalj, signalerandes Det Är Synd Om Mig.
Vi människor har nog skapta så att vi hela tiden strävar för att förbättra våra liv. Och då är det lätt att bara fokusera på det som är fel, utan att ägna mycket tanke åt allt som faktiskt är bra. Allt detta bara tas för givet. Men om man har haft förmånen att vara nära någon som haft Verkligt Stora Problem, så blir man påtagligt imponerad av livslusten och de positiva känslorna den människan utstrålar. Det kanske är så att vi bara kan uppskatta det vi har när det är på väg att tas ifrån oss?
Jag skulle säga att så länge man har humor och självdistans så spelar det mindre roll om man är optimist eller pessimist. Både gnällspikar och happy-go-lucky-männksor som inte kan se skeenden i ett större perspektiv eller skoja om sig själva och sin inställning är smått outhärdliga...
SvaraRaderaMen det är intressant det där att när det VERKLIGEN går åt helvete, då tycks alla människor klara av det. Som om det inte finns tid för reflektion när verkligheten väl sätter in.