De fem bästa sidorna av Sverige

När man som jag bott utomlands länge så kan man ibland toklängta efter något som hemmaboende svenskar inte ägnar så mycket tanke. Här är min top 5 lista:

1. Vädret

Det är regnigt, ofta kallt, mörkt en stor del av året.  Men tänk på motsatsen: torrt, varmt, soligt. Mer än 215 dagar av årligt solhelvete utomlands har gjort att jag uppskattar en helsvensk, regnig dag. Och tänk på att vi aldrig kommer att få brist på vatten!

2. Storleken

Ett litet land med mindre än 10 miljoner invånare kanske inte är stället där allting händer. Men landet är liksom begripligt, man kan lätt resa från en ände till den andra utan större besvär och man kan förstå vad folk bryr sig om i varje hörn.

3. Myndigheterna

Folk älskar att klaga på alla samhällsstyrande organ: Statligt, kommunalt eller landsting spelar ingen roll. Men faktum är att den svenska byråkratin är så mycket bättre än de flesta andra. I de flesta fall kan du efter ett par telefonsamtal få tag på en myndighetsperson med ansvar och sunt förnuft. Försök med det konststycket i andra länder med Kafka-inspirerad administration - inte en chans!

4. Svenskarna

Det är alltid vanskligt att generalisera, men folk i allmänhet är rejäla. Inte exotiska, eleanta, fantasieggande eller spännande, utan mer some ett par välgjorda skor; Rejäla. Håller i längden. Det existerar en moralisk förpliktelse i ett handslag, man gör som man sagt, man står på sig, man vill göra rätt, vara hjälpsam, ta ansvar. Man kan faktiskt lita på de flesta.

5. Politiken

Den politiska spännvidden är inte alltid så stor i Sverige, skillnaden mellan höger och vänster kan vara förvirrande liten ibland.  T. ex. kunde den svenska högern vara vänsterkant i somliga andra länder. Men i Sverige finns det en sorts respekt mellan Ohly och  Reinfeldt. Det gör förståss politiken lite tråkigare när det inte är gyttjebrottning hela tiden och motståndaren inte kan utmålas som djävulen själv, men ack så mycket mera produktivt i längden.

Det där glaset...

Är det halvt fullt eller halvt tomt?

Om man vill, kan man ju dela in folk i de två kategorierna.

Ingen är ju egentligen helt negativ eller alltid helt positiv, det är en glidande skala åt det ena eller det andra hållet. Och det är ingenting man uppfattar tidigt i en relation. Den allmänna attityden till livet kommer fram först efter en tid, när man lärt känna en person på det djupare planet. och det är då man upptäcker dem. Gnällspikarna.

De klagar på allt och alla, men nästan aldrig ser sina egna tillkortakommanden, eller egna ansvar i skeendet. Varenda liten skitsak blir till nåt slags alibi för att rättfärdiga dagens beskvikelse, upprördhet, ledsamhet eller vad det nu kan vara. De bär nöjt sin känsla som en förgylld plastmedalj, signalerandes Det Är Synd Om Mig.

Vi människor har nog skapta så att vi hela tiden strävar för att förbättra våra liv. Och då är det lätt att bara fokusera på det som är fel, utan att ägna mycket tanke åt allt som faktiskt är bra. Allt detta bara tas för givet. Men om man har haft förmånen att vara nära någon som haft Verkligt Stora Problem, så blir man påtagligt imponerad av livslusten och de positiva känslorna den människan utstrålar. Det kanske är så att vi bara kan uppskatta det vi har när det är på väg att tas ifrån oss?

Vilda Västern

Dagens Nyheter, precis som andra medier, fortsätter att rapportera om kongressledamoten Gabrielle Giffords som sköts ned i Tucson, tillsammans med många andra. Det var ju ett tag sen en politiker fick sätta livet till i USA, men det har ju hänt förr, och kommer säkert att fortsätta.

USAs befolking uppgår till strax över 300 miljoner. Och i samma storleksordning är också det antal skjutvapen som finns i amerikanska hem. 300 miljoner pistoler, revolvrar, automatvapen, kanoner och annat.  I detta land, där det krävs tillstånd för i stort sett allting, kan man alltså köpa en AK-47 eller annat vapen över disk utan någon sorts meningsfull kontroll. Detta avspeglar sig naturligtvis i statistiken också; Det är nästan 40 ggr större risk för att bli skjuten i USA, jämfört med Sverige.

Så medan man kan och ska förfasa sig över vapenstatistik så är min reflektion en annan:

Hur kommer det sig att inte fler griper till vapen, när de är så lättåtkomliga här? Gör processen kort med den evigt tjatande frun, eliminerar den missbrukande och misshandlande mannen, sätter en kula i den misshaglige grannen, affärsbekantingen, chefen, medtrafikanten eller vad de nu kan vara. Allt i hastigt mod förstås, så man kan försvara sig med tillfällig sinnesförvirring. De flesta finner någon att reta sig på men uppenbarligen fungerar spärren mot att dräpa andra förhållandevis bra. De flesta blir superförbannade emellanåt, men har ändå kvar kontrollen. Det är imponerande!

För egen del är jag inte lika säker, så jag väntar nog med inköpet av den där mysiga Glock 21:an...

Lokförare

Som liten ville jag bli lokförare när jag blev stor. Jag cyklade till järnvägsstationen i Ystad. Ibland stod det där ett tåg med ånglok, inväntandes avgång till den stora staden Malmö. Det väste och pyste om loket. Man kände värmen stråla mot sig och långt inuti var det en kolvpump som sakta slog med dovt metalliskt ljud.  Det var som den svarta maskinen levde och hade ett hjärta. Jag pratade med föraren och hans eldare.
När tåget startade. gömde jag mig i det stora ångmolnet och undrade hur det skulle bli.


Tågromantiken skulle naturligtvis omvanlas till trist rutin. Snart skulle gemenskapen i förarhytten ersättas med ensamhet när enkelbemanningen infördes. Sen satt man där och körde godståg genom natten, som nån slags fantom. Till slut skulle de gedigna tågen, tillverkade i Kalmar, Alvesta och andra svenska orter, ersättas av X2000 importer med krånglande motorer och blockerade vacumtoaletter. Så en dag kunde man kanske befinna sig med sitt tåg fastkört i en snödriva på Österlen, tillsammans med frusen elektronik och uppretade passagerare. Till slut skulle man, kanske av ren frustration, backa in plast och aluminiumskiten i full fart i ett stoppblock på Malmö station, precis som hände nyligen.

Vi planerar för framtiden, men kan inte förutse den. Med alla de egna shackdragen väl uttänkta, utan möjlighet att spela som vi egentligen vill. Ibland, för en potentiell lokförare, är det en välsignelse.  Men ofta är det precis motsatsen, och då finner vi oss stående kvar där ensamma i dimman på perrongen, långt efter det vårt tåg har avgått.

En ofullständig presentation

Alla skriver numera, några få med mera substans än andra. Och om inte det vore nog, så har jag nu också fallit för frestelsen att exponera mig utan någon som helst kvalifikation. Egentligen är det inte mitt fel. Precis som i filmen Gudfadern så tänkte någon: "I'm going to make him an offer he can't refuse", och på den vägen är det.

Man undrar vad det är som driver folk till detta skrivande. Det är nog som den gamle gode Hjalmar Söderberg skrev:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Så detta blir också min programförklaring - kontakt till vad pris som helst!

Så vem är då jag? En intressant fråga men utan entydigt svar. En lätt introvert, något melankolisk, vanligtvis cynisk, men trots allt detta ganska positiv person. Hur fan nu detta kan gå ihop. Till det yttre en nästan 60-årig gubbe som drar sig fram på IT jobb i främmande land och nu levt i exil så länge så att han inte hör hemma någonstans. Då kanske Internet blir den riktiga hemvisten?  Vi får se.